Krossat hjärta!

Alla försöker prata med mig för att det ska kännas bättre, alla försöker få mig på bättre humör. Ingen lyckas!
Anledningen till det är att det finns en person som gör mig komplett lycklig, en person som jag känner mig trygg med, en person som tar mig för vad jag är. Oftast iaf, utom denna gången.
Jag klanta mig, det gjorde jag! Jag borde berättat för henne, jag borde verkligen ha gjort det. Men jag våga inte, jag skämdes och när jag väl blir påkommen så gör jag det värsta man kan göra, jag drar en nödlögn, en dålig sådan när jag egentligen vet att om jag berättat sanningen så hade hon blivit besviken och sen bitit mig i armen eller nåt och sagt åt mig att skärpa mig och lägga av. men jag gjorde inte det.. och DET var det värsta jag kunde göra. jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden och bara säga som det var istället för att försköna sanningen som jag gjorde. då hade vi fortfarande varit tillsammans.. och det är verkligen det jag vill. jag älskar Emma, överallt annat, mer än vad jag nånsin älskat en annan människa innan! Det värsta är att alla kommer och säger hur söta vi var tillsammans och hur bra vi passar ihop.. det tar hårt.. verkligen!

Jag önskar på något sätt att jag kan gottgöra vad jag gjorde, men det går inte.. det enda jag kan göra är att vänta, vänta på henne och ser om hon kommer till insikt med att jag verkligen är en bra kille, fast jag inte visa det just då, att hon ska förstå att vi hör ihop och att hon kan lita på mig i längden.. Jag kommer vänta, jag måste vänta.. och förhoppningsvis väntar jag inte förjäves!
Och förhoppningsvis tar det inte en evighet att inse att vi passar ihop.. jag mår inte bra utan henne. Jag gav henne en tröja när hon fyllde år med ett budskap på, vårt budskap och det betyder verkligen det budskapet.. det är mina riktiga känslor inget annat.. och varenda nalle hon fått med söta små texter på, dem betyder på riktigt..
Suck låt allt bli som det var innan.. fast bättre.. och det kan hon och jag åstakomma tillsammans..